Sofia Ekholm
Yoga World
HSP

Kalaset som knäckte mig

Onsdag. HSP-onsdag.

Förra veckan skrev jag om koffein. Och drack alldeles för mycket. Koffein alltså. Kaffe och cola. Tills huvudet snurrade. Och kroppen pirrade på ett obehagligt sätt. Jag var stressad och lyssnade därför inte på varken kropp eller mitt förstånd. Anledningen?

Aelias första födelsedagskalas.

Vi hade bestämt att vi skulle ha ett litet kalas med de allra, allra närmsta. Mormor, farmor, farfar samt min moster och morbror. Andra nära släktingar och syskon skulle vi träffa en annan dag. Allt för att det inte skulle bli för övermäktigt för mig.

Men det blev det ändå.

Det var hur mysigt som helst, Aelia var så nöjd och glad och trivdes som fisken i vattnet med uppmärksamheten och de fina presenterna. Och så fick hon ju smaka tårta. Det blev varken ett njutningsfullt “mmmmmm” eller en rynk på näsan. Ganska neutral reaktion faktiskt, och hon verkar än så länge föredra bär, frukt och grönsaker, vilket känns skönt 🙂

Men tillbaka till mig, den högkänsliga mamman. Är det någon mer än jag som upplever att känsligheten blir “värre” ju äldre man blir? Kanske är det medvetenheten om min känslighet som gör att jag noterar hur jag mår och förstår varför. Innan jag visste att jag var högkänslig mådde jag bara konstigt, kände mig stressad och förvirrad.

Redan när gästerna kom och det började sorla kände jag att jag var tvungen att försöka stänga av lite, nästan dra mig undan, för att orka med. Så att fokusera på att få klart fikat och öppna presenterna tillsammans med Aelia blev lite av “räddningen”.

Men det är så svårt, det här med att stänga av. Och jag behärskar det inte så där jättebra, det måste jag erkänna. Att ta in andra människors energier, undermedvetet notera deras gester, miner, tonfall och ord, samtidigt som alla pratar i munnen på varandra, och en glad liten ettåring som vill ha uppmärksamhet och inte lärt sig kontrollera ljudnivån riktigt än… det är jobbigt.

Jag har liksom inget filter, allt går rakt in liksom 🙁

På kvällen efter att alla hade åkt var jag så trött, men kunde ändå inte sova för att jag var så överstimulerad. Hela kroppen vibrerade och jag svettades. Att slappna av genom att andas djupt hjälpte inte.

Det är konstigt, tröttheten borde ju göra att man somnar. Men istället är man klarvaken, tankarna mal och man går igenom allting tusen gånger i huvudet, har en gnagande oroskänsla i maggropen. Ni andra högkänsliga vet. Ni icke-högkänsliga kanske blir förvånade hur ett litet, litet kalas kan påverka oss så mycket.

Lite otäckt är att jag inte minns allt från de timmarna kalaset pågick, saker som jag och andra hade sagt. Som om jag hade druckit alkohol och fått en liten blackout. Det är läskigt.

Hur som helst, jag är glad att jag inte ställde in kalaset, för det blev verkligen en fin stund för lilla Aelia och dem hon älskar mest ❤️

Och trots att jag vet att det kommer ta på krafterna rejält ser jag fram emot när det om några år sitter ett litet gäng finklädda barn runt bordet och äter tårta, fnissar och busar. Underbart 🤗

För vissa saker är värda att göra trots att det nästan tar kål på en (okej, litet överdrivet). Och är man medveten om hur man fungerar så tror jag det är lite lättare att hantera, för då kan man avsätta lite tid för återhämtning efteråt. Men att inte oroa sig, stressa, planera jättemycket i förväg är dock svårt, åtminstone för mig.

Och så är det ju det här med oss högkänsliga, att vi inte vill göra andra människor besvikna. Men det tänkte jag skriva mer om nästa onsdag.

Jag tar jättegärna emot kommentarer om det är någon som känner igen sig eller har ett gott råd att ge till sin högkänsliga systrar och bröder ❤️

Namaste

/S

 

9 kommentarer

  1. Ja, jag har också funderat på om högkänsligheten blir “värre” med åldern eller för att jag nu är så medveten om den? Eller efter att jag brände ut mig pga dålig arbetsmiljö?
    Det är så lätt att spinna iväg och övertänka och överplanera ibland att jag brukar tänka “vad skulle en vanlig person göra och skulle det inte räcka om jag också gjorde så lite?” 😉 Älskar att läsa dina inlägg, särskilt onsdagar! Tack! 🙏

    1. Har precis som du funderat på om jag har blivit känsligare och mer mottaglig efter utmattning (drabbades för två somrar sedan) 🤔 Kan nog vara så, för stresståligheten är ju noll sedan dess 😥

      Mmm, det här med good enough – tror inte det gäller för oss högkänsliga 🙈😂

      TACK Jenny ❤️❤️❤️

    1. Jag vet… och det vet man ju!! Men så hamnar man i den där tankespiralen när man liksom inte ser klart och bara kör på… Och då är det lätt att ta en kopp när man känner tröttheten komma smygande. Om man ändå kunde vara “hemma” i sitt kropp och sinne hela tiden, då hade det varit så mycket enklare. Alla tankar och känslor drar ju iväg med en… Du vet 🙂

  2. Hej, precis så känner jag oxå, blir mer o mer uppenbart att jag verkligen behöver prioritera ordentligt vilka event jag ska tacka ja till, vilka som är “värda” att offra energi på, vilka som trots att jag blir heeelt dränerad ändå ger ngn form av tillfredsställelse. Ja du vet hur jag menar 🙏
    Likadant att jag då verkligen ser till att “ladda” batterierna både innan o efter, o d handlar då inte om en powernap utan dagar av förberedelse o återhämtning mentalt som jag precis som du beskriver, inte kan förklara el beskriva för de icke högkänsliga i min omgivning
    Jag tycker att det blir “värre” med åren men faktiskt oxå mer tydligt vad jag behöver och inte, vilket jag nog ignorerat o inte riktigt accepterat tidigare o då bara kört på o offrat allt för alla 💕 hälsn Therese

    1. Precis – handlar inte om powernaps utan mentala förberedelser (som även de tar på krafterna ibland kan jag tycka)…

      Visst blir det enklare att sortera med åren också, det är en av fördelarna med att bli äldre 😉 Man blir liksom mer säker på sig själv och vet vad man vill. Så lätt att bara köra på. Stort tack för din kommentar Therese <3

  3. Även här känner jag igen mig! Kan verkligen relatera till en situation i veckan. Jag arbetar som förskollärare och tycker nog ändå att jag är van vid ljud av alla dess slag, gärna på samma gång 😉 Men! I tisdags hade vi utvecklingsdag… alla förskolor i kommunen. Mycket folk på en stor arena. Föreläsning efter föreläsning. Hälsa på och krama den ena kollegan efter den andra. När dagen var slut efter 8 h började jag promenera mot bussen hem. Äntligen min egen bubbla, tänkte jag! Just då hojtar tre kollegor till för att få min uppmärksamhet. Jag var i så stort behov av avskärmning där och då så jag skyllde på att jag hade bråttom vidare. Men efter ett antal sociala timmar, utan chans till tystnad eller vila fixade jag bara inte mer umgänge. Trist på ett sätt men jag börjar acceptera att det är just sådan jag är…

    1. Neeej, kan känna känslan när kollegorna ropade på dig 😵🙈 Mången ursäkt har man kommit på för att få gå själv…

      Alltså vad jag beundrar högkänsliga förskolelärare 🙌🏼 Men barns energier är annorlunda har jag märkt. Tar inte alls lika illa vid mig på öppna förskolan tex!!

Lämna ett svar till Jenny Avbryt svar

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.