Det börjar närma sig nytt år. 2019.

För min del, och för oss som familj, kommer det nya året innebära en hel del förändringar. Bland annat så är det praktiskt taget klart att tussen ska börja förskolan i januari.

Det är både lite ledsamt och en lättnad, på nåt sätt. Jag kan inte fatta att tiden gått så fort och att vår bebis ska börja föris redan. Galet 😢

Men samtidigt som det är lite ledsamt så ser jag fram emot vår nya vardag, och i fredags satt jag och funderade på hur en drömtillvaro skulle kunna se ut – man kan säga att jag skapade ett schema, en väldigt tydlig bild i mitt huvud, över hur jag vill att livet ser ut i början av nästa år ❤️

För hur ska man kunna skapa sina drömmars tillvaro om man inte vet vad man vill?

Risken är ju att man bara ”irrar” runt och låter omständigheterna bestämma hur livet blir.

Så ta de här veckorna fram till nyår och fundera på vad du vill göra, åstadkomma nästa år!

Staka ut vägen och ta sikte mot din fyr ✨

För på något sätt är julen magisk, och när får man egentligen ett bättre tillfälle att tänka efter och sätta nya intentioner?

Namaste

/S

En lugn promenad i skogen med ett barn.

Att betrakta det lilla barnet som stapplande utforskar och upptäcker, som är ett med nuet.

Närmare livet än så kommer man nog inte ❤️

För skogen alltså, det är något visst med den, även en grå och fuktig lördag i december när vinden viner i grantopparna 🌲

Mitt tips till dig denna måndag är alltså att avsätta lite tid för en skogspromenad i veckan. En kvart räcker för att du ska känna den lugnande effekten, jag lovar.

Och om allt känns tråkigt och övermäktigt – kom ihåg:

Namaste

/S

Hej måndag och 3 december!

Kom hem från Stockholm igår kväll och möttes av Henrik och lilla Aelia på flygplatsen. Lycka! ❤️

Shit vad jag saknade dem där på slutet i Stockholm, och inte blev det bättre av en stund på FaceTime – tvärtom 😢

MEN det var ganska välbehövligt för mig att komma iväg på egen hand en natt.

Senaste veckorna har allt känts lite rörigt och jobbigt, och nu fick jag tillfälle att komma ifrån vardagen en stund och fundera lite. Trots att jag bara var borta lite mer än ett dygn gav det mig tillfälle att sortera tankarna, få lite perspektiv på saker och ting – helt enkelt ställa om frekvensen och rikta om mitt fokus.

Så – med nya krafter känner jag mig nu lite mer redo att ta mig an den här månaden, och den här veckan. Jag har planerat in tre yogapass (förhoppningsvis följer en kompis som varit sugen på att testa yoga med!), en lunch med en gammal, god vän och hennes lilla bebis, en fika med en annan kompis och hennes son samt minst (!) en fika med mamma! Och så ska jag förstås mysa med tussen ❤️

Visst var Aelia söt i sin nya jultröja när hon skulle iväg och baka lussekatter med farföräldrarna och kusinerna i lördags? Har hört att vi fick med oss ett gäng hem och jag tror jag ska ta en kopp kaffe och en lussekatt när tussen äter förmiddagsmellis!

Men innan dess vill jag be dig att titta en gång till på citatet högst upp:

”Stop focusing on how stressed you are, and remember how blessed you are”

Ganska passande såhär i jultider. Eller när som helst egentligen ❤️

Namaste

/S

Sådana här texter kommer ibland upp i mitt Instagramflöde. Jag tycker om att bli uppmuntrad, sporrad och pushad, så därför följer jag en del sådana konton.

Men så tänker jag – tänk om slutklämmen – ”time to start living” handlar om det rakt emotsatta? 🤔

Att det man verkligen kanske behöver för att känna sig levande är att slappna av, ta sovmorgon, dricka en kopp te istället för att stressa igång systemet med kaffe det första man gör, släppa den där jakten och strävan ett tag. Helt enkelt go with the flow och se vart det tar en. Försöka njuta av livet, uppskatta det för vad det är, utan att hela tiden kämpa för att ta sig framåt, uppåt, bli lite bättre…

Bara en tanke ❤️

Vad tror ni?

TACK förresten alla ni som kommenterat, mejlat eller sms:at angående mitt förra inlägg om momshaming. It means a lot! Och det märks att det är ett ämne som engagerar.

Namaste

/S

I fredags, när jag satt och åt frukost på ett café, åkte en lastbil från Stadsmissionen förbi på gatan utanför. På sidan av bilen stod det: “Alla kan behöva ett handtag”.

Och det slog mig hur sant det är. Att vi alla behöver hjälp med saker. En del oftare, andra lite mindre hjälp.

Men varför är det så svårt att be om hjälp?

Är det för att tvingas inse – och erkänna – sina begränsningar?

Jag tror det. Jag har jättesvårt att be om hjälp. Samtidigt har jag mer behov av hjälp utifrån nu än någonsin.

För nu är jag mamma. Och det är inte alltid lätt.

Varför tror vi att vi ska klara allt själva? Vem försöker vi lura?

Är det inte bättre att be om hjälp än att försöka, försöka ända in i kaklet och hamna på psykakuten?

Vem hjälper det?

DÅ – om någonsin – behöver man verkligen ta hjälp utifrån.

Det ligger mycket sanning i citatet “It takes a village to raise a child” – Det krävs en by för att uppfostra ett barn – men vi i vår del av världen har svårt att ta till oss sanningen i meningen. För allt ska vi klara själva.

Allt ska vi klara själva.

Puh.

Men om saker och ting inte blir som man föreställt sig, får man ändra sig då? Be om (mer) hjälp? Får man rucka lite på planerna utan att känna sig som en dålig mamma?

Hur tänker ni?

Namaste

/S