Onsdag. HSP-onsdag.

Ja, jag börjar dagens högkänslighetsinlägg som vanligt 😉 Men innan jag kör igång vill jag tacka för alla kommentarer och meddelanden jag har fått på mitt senaste inlägg om hur livet kan förändras på en sekund. Tack och lov ser det ut att gå lite framåt, men vägen tillbaka är lång om ens möjlig till 100%. Det får tiden utvisa.

Livets jävligheter. Fy fan.

Nu vill jag dock inte vältra mig i sådana ledsamma tankar, det tjänar ingenting till. Jag tänkte istället berätta om ett mejl jag fick för ett tag sedan, från en högkänslig kvinna, en gift trebarnsmamma, som precis startat eget företag. Hon undrade hur jag balanserar det här med företag, arbetstid, barn, familj och HÖGKÄNSLIGHET.

En extremt bra fråga, som fick mig att tvingas tänka efter hur jag ska göra när jag “återvänder” efter min mammaledighet.

Jag ska erkänna att i mina svåraste stunder har jag undrat hur jag egentligen tänkte när jag “valde” att bli mamma. Hur jag trodde att jag skulle klara det. Nu vet jag att jag kan vara mamma. Men nu tänker jag på hur jag ska klara att parera mammalivet med arbetslivet, min man samt få tid för mig själv.

För egentid, återhämtning, är för mig som för alla andra högkänsliga, mammor och egna företagare eller inte – extremt viktigt för att jag ska må bra. För att jag ska orka. Ja, för att jag ska överleva.

I boken “Drunkna inte i dina känslor” av Maggan Hägglund och Doris Dahlin skriver de att vi som högkänsliga behöver skräddarsy våra liv så att de passar oss. Att vi ska anpassa livet, inte oss själva. För eftersom vi högkänsliga tar in fler intryck, känner intensivare och djupare än de flesta måste vi ha marginaler i livet. Vi behöver generöst med återhämtningstid för att vår hjärna och själ ska processa alla intryck. Vi bearbetar allt på ett djupare plan än icke-högkänsliga, vilket både tar tid och energi. Och vi behöver ge oss själva den tiden.

Som sagt, det är livsnödvändigt.

Men att ha eget företag är inte helt lätt, högkänslig eller inte. Det tar mycket tid, och gränsen mellan vad som är arbete och fritid suddas lätt ut.

Och det är någonting som jag vet att jag behöver jobba med när jag verkligen börjar “jobba”. Jag behöver ha en plan för när jag ska arbeta och när jag ska vara ledig, när jag ska kolla mejlen, uppdatera och kolla av Facebook och Instagram och hur jag ska göra när idéer, tankar och annat användbart poppar upp i huvudet under min “lediga tid”. Kreativitet och nya idéer har ju en tendens att dyka upp när man slappnar av 😉

Och jag behöver fortsätta yoga (uppe i tre pass i veckan nu – får mig att må så bra), och inte ställa in roligheter och andra saker som får mig att må bra när det blir stressigt.

Anpassa livet, helt enkelt.

Och hör ni, jag behöver inte bara en plan – jag behöver också karaktär att hålla mig till planen, inte falla tillbaka i gamla mönster så fort jag får en minut över… Verktyg att ta till när “suget” att kolla jobbmejlen dyker upp en sen kväll.

Rutiner och beslutsamhet alltså.

För hur tråkigt det än kan låta så är rutiner väldigt bra för oss högkänsliga (för de flesta andra också skulle jag våga mig på att säga).

Eftersom jag vet att det kommer att bli svårt, och jag inte har en aning om hur det kommer att fungera så skulle jag verkligen uppskatta tips och råd från andra högkänsliga, arbetande mammor eller pappor där ute. Jag blir alltid bättre till mods när jag vet att jag inte är ensam om mina problem. Och jag har säkert missat något i min “plan” ovan, som kan vara bra att ta med sig.

Kommentera gärna, eller mejla – och wish me good luck ❤️

Och förresten – vad tror ni om att jag skriver om att resa och vara högkänslig mamma nästa vecka? Eller har ni något annat önskemål? Jag är öppen för förslag 🙂

Namaste

/S

Dagarna går så fort! Idag är det onsdag igen. HSP-onsdag. Och jag är fortfarande på Mallorca. Men det tänkte jag inte skriva om idag. Jag tänkte skriva om det här med att äta lunch med andra människor. Om att TVINGAS socialisera över lunch 😉

För någon vecka sedan läste jag ett inlägg av Malin Wollin, där hon skrev om sitt jobb som frilansare. Att det är “jobbet som alla vill ha”.

Malin och jag jobbar med samma sak, vi är både frilansande skribenter. Hon tycker att jobbet är ensamt och skulle gärna vilja ha kollegor att luncha med, diskutera med, ha möten, utbildningar mm mm mm.

Jag håller med, livet som frilansare är ensamt. Och jag älskar det 🤗

Det jag tycker är negativt med frilansandet är att man aldrig riktigt kan släppa jobbet. Att man alltid måste vara “på”, lägga ut krokar, förfrågningar med mera. Att aldrig kunna luta sig tillbaka och kallt räkna med att jobben bara ska trilla in. För det är väldigt få förunnat.

Men det här med att ha kollegor att äta lunch med – tack, men nej tack.

En gång jobbade jag på kontor. I typ 1,5 år. Och jag kan räkna antalet gånger jag lunchade med mina arbetskamrater under den tiden på ena handens fingrar.

Varje lunchrast traskade jag hem och käkade hemma. I lugn och ro. Gudars så skönt. Ingen som slamrade med glas och bestick, undrade vad jag åt, varför jag åt det, kommenterade hur lite eller mycket jag hade med mig i matlådan eller helt enkelt ville konversera. Ni vet.

Det är antagligen typiskt HSP-beteende, att vilja dra sig undan och äta ifred. Att komma ifrån en stund, andas, samla tankarna i tysthet.

Men att äta lunch med någon utvald, inbokad vän eller kollega då och då? LOVE IT ❤️

Jag räknar alltså mig själv till den högkänsliga skara som både är extrovert och introvert. Jag är ambivert.

************

Hur känner ni andra högkänsliga? Och vad anser ni icke-högkänsliga om detta beteende? Hur konstiga tycker ni att vi är egentligen?

Vill avsluta med att poängtera att det verkligen inte var något fel på mina kollegor där på kontoret, de var och är fortfarande hur trevliga som helst 😍

Namaste

/S

“Folk har svårt att förstå. Kanske inte i teorin, men i praktiken. För när man väl står där och uttalar ett behov mottas det inte alltid lika positivt. Folk blir förvånade, besvikna eller irriterade. Som högsensitiv är det hemskt att få den reaktionen och man vill direkt in och kompensera, släta över eller pressa sig själv lite till – för att döva ett dåligt samvete som man inte ens borde ha.”

Ovanstående meningar kommer från högkänsliga Helenas blogg “Mellan raderna”. Som högkänslig medsyster till denna ypperliga skribent kan jag bara hålla med.

Vi högkänsliga behöver sätta gränser men samtidigt vill vi inte vara besvärliga, såra någon, göra någon arg. Och det är ju faktiskt ganska lätt hänt när man sätter ner foten och visar vad man behöver, vad man inte behöver och hur man vill bli behandlad.

Låt mig ta Aelias födelsedagskalas som ett exempel. Vi hade kunnat bjuda hur många som helst, både fler släktingar och vänner. För jag vet att en del som inte blev bjudna men som räknat med att bli det förmodligen blev lite besvikna. Men vi valde att bara bjuda de allra, allra närmsta på tårta, för någonting annat hade blivit too much för mig. Fler människor (fler röster, energier, viljor) och fler barn (mer stoj och stim) hade kostat på allt för mycket.

Så som sagt, förmodligen är människor både arga och besvikna. Förmodligen pratas det. Kanske pratas det skit om vårt sätt att göra. Men vem ska jag ta hänsyn till? Dem eller mig?

Att “göra våld” på sig själv för att andra inte ska bli ledsna, besvikna eller arga är inte rätt. Kan inte vara rätt.

Det betyder dock inte att alla handlingar man utför, hur rätt man än tycker att det är, inte ger dåligt samvete.

Elaine N Aron skriver i sin bok “Den högkänsliga människan” att eftersom vi högkänsliga tillhör en minoritet (ca 20% av befolkningen) blir vi ofta behandlade på ett sätt som framkallar en känsla av att vara “fel”.

Och att känna sig “fel” leder inte direkt till bättre självkänsla.

I sin blogg skriver Helena också att hon kan acceptera sin högkänslighet i teorin, men inte alltid i praktiken.

Inte jag heller. Jag vet att jag är högkänslig, jag vet att denna högkänsliga sida är en del av min personlighet men trots att jag vet att det är för mitt eget bästa har jag väldigt svårt att sätta gränser utan att få dåligt samvete.

************

Hur tänker ni?

Känner du dig ofta “fel” och att du inte passar in pga av din högkänslighet?

Maggan Hägglund och Doris Dahlin skriver i sin bok “Drunkna inte i dina känslor” att vi inte ska anpassa oss efter världen runt omkring oss, att det är dömt att misslyckas. Vi är som vi är och ska istället anpassa vårt liv efter vår känsliga personlighet.

Makes sense, tycker ni inte?

Namaste

/S

Lördag eftermiddag. Jag är lite förkyld och har precis kommit in från en liten lek/rensa/gunga/vinka till bilar-stund i trädgården tillsammans med Aelia. Känner mig glad men samtidigt lite hängig, ni vet. Underbart att hänga med dottern, samtidigt är det lite jobbigt när man inte mår helt hundra.

Så frågar Henrik och han och Aelia ska åka bort till farmor och farfar en runda, så att jag kan vila en liten stund. Ja, tack säger jag och börjar redan fantisera om en ostörd timme i soffan med en lite glass och en kopp te. Mysigt!

Så de gör sig i ordning för att åka, Aelia och Henrik. Och redan när de vinkar hej då genom rutan på ytterdörren känner jag saknad. Vill ha min lilla tjej hos mig.

Och över en till bredden fylld skål med vaniljglass, årets sista hallon och smultron samt en snutt banan tänker jag: Hur kan man åka ifrån sina barn?

Hur kan man lämna dem en natt eller två eller gud förbjude – en hel vecka? Särskilt när de är så små!

Anledningen till att jag funderar i dessa banor är för att jag funderar i dessa banor. Funderar på att lämna min lilla tjej en natt alltså.

Orsaken: Yogagames i Malmö.

Har aldrig varit på Yogagames men den här gången verkar allt klaffa och det ser ut som om jag kan komma iväg.

En tre timmar lång tågresa samt en natt på hotell. SJÄLV.

Hur underbart?

Hur hemskt?

Kommer Aelia att sakna mig? Känna ett jag har övergivit henne? Kommer hon att tycka mindre om mig för att jag “försvinner” i ett dygn?

Hon kommer ju komma ner till Malmö dagen efter, få åka bil med pappa och mormor, bo på hotell och träffa sin lille kusin. Som om en ettåring nu bryr sig om sådant…

Så nu frågar jag er:

• Hur tänker ni kring en situation som denna?

• Är det jag som oroar mig i onödan?

• Är det svårare för högkänsliga att “lämna” sina barn?

Att sakna är ju inte farligt ❤️

Men kommer det bli mer lidande än njutning?

Min värsta tanke? TÄNK OM JAG DÖR.

Ja, tänk.

Fan, måste sluta tänka.

Namaste

/S

Onsdag. HSP-onsdag.

Förra veckan skrev jag om koffein. Och drack alldeles för mycket. Koffein alltså. Kaffe och cola. Tills huvudet snurrade. Och kroppen pirrade på ett obehagligt sätt. Jag var stressad och lyssnade därför inte på varken kropp eller mitt förstånd. Anledningen?

Aelias första födelsedagskalas.

Vi hade bestämt att vi skulle ha ett litet kalas med de allra, allra närmsta. Mormor, farmor, farfar samt min moster och morbror. Andra nära släktingar och syskon skulle vi träffa en annan dag. Allt för att det inte skulle bli för övermäktigt för mig.

Men det blev det ändå.

Det var hur mysigt som helst, Aelia var så nöjd och glad och trivdes som fisken i vattnet med uppmärksamheten och de fina presenterna. Och så fick hon ju smaka tårta. Det blev varken ett njutningsfullt “mmmmmm” eller en rynk på näsan. Ganska neutral reaktion faktiskt, och hon verkar än så länge föredra bär, frukt och grönsaker, vilket känns skönt 🙂

Men tillbaka till mig, den högkänsliga mamman. Är det någon mer än jag som upplever att känsligheten blir “värre” ju äldre man blir? Kanske är det medvetenheten om min känslighet som gör att jag noterar hur jag mår och förstår varför. Innan jag visste att jag var högkänslig mådde jag bara konstigt, kände mig stressad och förvirrad.

Redan när gästerna kom och det började sorla kände jag att jag var tvungen att försöka stänga av lite, nästan dra mig undan, för att orka med. Så att fokusera på att få klart fikat och öppna presenterna tillsammans med Aelia blev lite av “räddningen”.

Men det är så svårt, det här med att stänga av. Och jag behärskar det inte så där jättebra, det måste jag erkänna. Att ta in andra människors energier, undermedvetet notera deras gester, miner, tonfall och ord, samtidigt som alla pratar i munnen på varandra, och en glad liten ettåring som vill ha uppmärksamhet och inte lärt sig kontrollera ljudnivån riktigt än… det är jobbigt.

Jag har liksom inget filter, allt går rakt in liksom 🙁

På kvällen efter att alla hade åkt var jag så trött, men kunde ändå inte sova för att jag var så överstimulerad. Hela kroppen vibrerade och jag svettades. Att slappna av genom att andas djupt hjälpte inte.

Det är konstigt, tröttheten borde ju göra att man somnar. Men istället är man klarvaken, tankarna mal och man går igenom allting tusen gånger i huvudet, har en gnagande oroskänsla i maggropen. Ni andra högkänsliga vet. Ni icke-högkänsliga kanske blir förvånade hur ett litet, litet kalas kan påverka oss så mycket.

Lite otäckt är att jag inte minns allt från de timmarna kalaset pågick, saker som jag och andra hade sagt. Som om jag hade druckit alkohol och fått en liten blackout. Det är läskigt.

Hur som helst, jag är glad att jag inte ställde in kalaset, för det blev verkligen en fin stund för lilla Aelia och dem hon älskar mest ❤️

Och trots att jag vet att det kommer ta på krafterna rejält ser jag fram emot när det om några år sitter ett litet gäng finklädda barn runt bordet och äter tårta, fnissar och busar. Underbart 🤗

För vissa saker är värda att göra trots att det nästan tar kål på en (okej, litet överdrivet). Och är man medveten om hur man fungerar så tror jag det är lite lättare att hantera, för då kan man avsätta lite tid för återhämtning efteråt. Men att inte oroa sig, stressa, planera jättemycket i förväg är dock svårt, åtminstone för mig.

Och så är det ju det här med oss högkänsliga, att vi inte vill göra andra människor besvikna. Men det tänkte jag skriva mer om nästa onsdag.

Jag tar jättegärna emot kommentarer om det är någon som känner igen sig eller har ett gott råd att ge till sin högkänsliga systrar och bröder ❤️

Namaste

/S