Sofia Ekholm
Yoga World

Okategoriserade

Okategoriserade

Trust the magic of new beginnings

Hej!

Hur är det med er?

Här rullar livet på med barn, familj och nya jobb! ☺️

Som ni kanske har märkt så är jag inte direkt aktiv här på Yoga World längre, och har därför bestämt mig för att sluta blogga.

Tiden – och engagemanget – finns helt enkelt inte längre. Kärleken till yogan och allt vad det innebär kommer jag däremot alltid att bära med mig.

Men, men… allt har sin tid och nu är tiden inne för mig att göra någonting annat 🤗

Innan jag säger hej då vill jag bara tacka alla som har följt mig under alla dessa år på Yoga World – era kommentarer och ert engagemang har betytt så mycket ❤️

Med det säger jag – för sista gången här på bloggen:

Namaste

/S

20 mars, 2019 | 4 KOMMENTARER!
Okategoriserade

Tror ni på tecken?

Hej från tåget! 👋🏼

Tror ni på tecken?

Den här veckan har jag i alla fall valt att göra det. Tecken som lett till att jag nu sitter på ett tåg på väg till Malmö. Henrik och Aelia är alltså hemma i Kalmar medan jag ska åka på Yoga Games. Mitt första Yoga Games någonsin 🤗

Jag är både peppad och förväntansfull – det ska bli så fantastiskt att få yoga för coola lärare tillsammans med ”my kind of people”, men också att få träffa och säga hej till några blogg- och redaktionskollegor från Yoga World.

Och så är jag nervös, förstås. Denna lilla resan betyder en natt borta från min dotter. Min första sedan hon föddes. Jag kommer att sakna henne så mycket.  Behöver jag säga att jag ångrade mig cirka sju gånger innan jag ens kom på tåget i morse? 😓

Ja, den här veckan har inneburit mycket velande fram och tillbaka – SKA jag? Ska jag INTE?

Men nu sitter jag alltså här, fast besluten om att göra det absolut bästa av det hela – och det tack vare tecken utifrån.

För ändå sedan slutet på förra veckan (då jag bestämde mig för att INTE åka) har det dykt upp små saker som liksom hintat om att det är fel beslut, om att jag faktiskt bör åka ändå.

Det som fick mig att bestämma mig var två saker. Dels så pratade jag med min yogalärare Nina i söndags, som berättade lite om sitt varannan-vecka-liv med sin dotter, vilket fick mig att känna så stor tacksamhet över att jag kan vara med Aelia varje dag. Och så när jag kom ut från Ninas klass var citatet här nedanför det första som mötte mig när jag surfade in på Instagram.

För sanningen är ju den att jag är rädd. Rädd för en himla massa saker. Dels för att det ska hända dem där hemma något men också för att tåget ska bli försenat/inte gå alls, att jag blir totalt överstimulerad av all aktivitet och alla människor på Yoga Games, att jag kommer ligga sömnlös och längta/gråta efter min familj. Jag är rädd för det dåliga samvetet som säger att jag är en dålig mamma som åker iväg från familjen bara för att ”leka”. Mest av allt är jag rädd för att Aelia ska tycka illa om mig, bli ledsen, när hon märker att jag inte är där 😓

Ja, att vara människa (och mamma!) är synnerligen inte lätt, haha 😂

MEN, nu ska jag följa det råd jag hade gett min bästa vän om hon hade kommit till mig med samma kval som jag har nu. Och det är att NJUTA, HA ROLIGT, SLAPPNA AV och VARA I NUET ❤️

Puh.

Häng gärna med mig på Instagram i helgen – där heter jag @sofia_ekholm ☺️

Och om du som följare av min blogg skulle råka springa på mig på Yoga Games vore det mysigt om du ville stanna och säga hej ❤️

Namaste

/S

3 november, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!

Populärt från Yogaworld.se

Okategoriserade

Jag finns för att ni finns

Jag tror att det är min bloggkollega Vevve som myntade uttrycket “tacksamhetstisdag”. Jag kan ha fel, men det spelar mindre roll 😊

För det här med tacksamhet är viktigt 🙌🏼

På senare tid har jag försökt att ägna några minuter varje dag och att känna efter vad jag har att vara tacksam för i livet. Och det är en hel del ❤️

När suget att plocka upp telefonen och kolla av mejl (i onödan) blir för starkt brukar jag istället försöka ta ett djupt andetag, se mig omkring och tänka “vad underbart livet är”.

För det är det. Oftast.

Häromdagen när jag cyklade in till stan såg jag en reklambanner för ett lokalt bilföretag, där det stod: “Vi finns för att du finns.”

Och det fick mig att tänka efter. Och känna tacksamhet.

För jag finns för att ni finns. För att ni väljer att följa mig på Instagram (@sofia_ekholm) och läsa min blogg här på Yoga World.

Och för det vill jag säga TACK ❤️

Det var allt för idag. Imorgon är det HSP-onsdag. Då skriver jag om högkänslighet i teori och praktik… Hjärnan vet, hjärtat vet… men varför är det ändå så svårt? Kanske för att det alltid känns som att man inte passar in…

Kika gärna in här då ❤️

Namaste

/S

2 oktober, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
HSPOkategoriserade

Svar på tal – färdiga punchlines för störiga människor

Hej alla högkänsliga vänner och läsare (och hej på er andra också)! ☺️

Shit, redan onsdag igen. HSP-onsdag, och jag tänkte skriva lite om att lära sig stänga av. För det kan jag inte. Eller typ inte. Jag kämpar verkligen med att lära mig stänga av yttre, ”störande” ljud och intryck… Men jag lyckas sällan. En del högkänsliga brukar föreställa sig att de omges av en skyddande bubbla, ett äggskal eller liknande för att på så sätt minska påverkan utifrån. Det är ett trick jag inte lyckats få till, så än så länge är min strategi att helt enkelt avlägsna mig när ljud-, ljus-, doft- eller aktivitetsnivån blir för intensiv. Eller sätta på mig ett par ljudreducerande lurar (helst med extra öronproppar under).

Eftersom ovanstående saker påverkar mig så starkt har jag ibland svårt att säga ifrån på ett trevligt sätt – jag liksom tror att alla andra upplever det lila starkt och blir sur och irriterad när de inte ens verkar veta vad jag pratar om. Hallå – hur kan ni inte märka att det tjuter ur näsan när mannen till höger andas eller att stämningen mellan paret vid bordet där borta är riktigt, riktigt dålig?

Så jag försöker ta ett djupt andetag, kliva tillbaka ett steg och sedan förklara på ett trevligt sätt. Det är som sagt inte lätt, inte när ens hela inre är i uppror. Men genom att ha färdiga ”lines” blir det lite enklare. Här är några av de jag använder mig av:

”Jag blir väldigt störd av ditt snorande/harklande/ljudliga andning mm. Jag vet att det är mitt problem, att du inte låter mer än normalt, men att min hörsel är extra känslig just nu och därför blir jag irriterad.”. Obs! Detta säger jag enbart till människor som jag står nära, tror knappast en snubben på bussen skulle visa någon som helst förståelse här 😆

• ”Jag har svårt att hantera den höga ljud- och aktivitetsnivån hemma hos er så tyvärr behöver jag tacka nej till fikan/kalaset/sommarfesten/söndagsmiddagen/julafton.”

”Jag är trött och behöver boka om vår träff till ett annat tillfälle.” Obs! Här säger jag egentligen redan för mycket. Man behöver inte förklara varför, även om det ibland känns enklare. Ett ”nej tyvärr” borde räcka. Är det någonting du också behöver bli bättre på? Öva!

Det finns ju tusentals saker som ”stör” oss högkänsliga, så kanske bör du ta dig en funderare och sedan lista de situationer som är jobbigast för dig. Klura sedan ut några trevliga repliker som du kan använda dig av när du hamnar där.

För trots att en del alltid kommer att misstro oss eller (med vilja?) missförstå våra förklaringar och det vi säger finns det ju egentligen ingen anledning att bli arg, hur upprörd man än blir när folk inte förstår en.

Öva på att våga stå upp för dig själv, dina känslor, dina behov och din högkänslighet. Dina åsikter och dina känslor är lika mycket värda som någon annans.

Namaste

/S

5 september, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
Okategoriserade

Med tunga steg till jobbet

God morgon! 😊

Hur har ni det ute i stugorna? Har helgen varit bra? Vi har varit i Borgholm en natt, käkat middag ute och gått på loppis och skördemarknad. Himla mysigt med ett litet avbrott efter en för min man hektisk sommar. Nu laddar vi inför vår Mallorcaresa i oktober – det är välbehövligt för oss som familj eftersom vi inte haft så mycket ledig tid tillsammans denna sommaren ❤️

Och så måndag igen… varje måndag fylls jag av dubbla känslor. Dels så kan jag känna mig trött efter helgen på grund av att dagarna inte är lika rutinartade som under resten av veckan (fler högkänsliga som känner igen sig?) och dels så är jag peppad inför det som ligger framför mig.

I veckan som stundar väntar både lite jobb och några stycken inbokade yogapass men framför allt ska jag vara hemmamamma. Jag trivs både med att jobba och vara hemma, och känner mig väldigt lyckligt lottad som både har en fantastisk dotter att ta hand om, uppfostra och hänga med samt kan jobba lite vid sidan av med det som jag älskar – skriva och översätta ❤️

Just det här med att jobba med det man älskar funderade jag på i fredags, när jag åkte in till stan och åt frukost själv innan morgonens globalyogapass. Har du aldrig suttit med en god kopp kaffe framför dig och iakttagit en stad som vaknar med allt vad det innebär så rekommenderar jag det starkt ☕️

Vid klockan 7 när jag bänkade mig med min smörgås och kaffekopp var det fortfarande relativt lugnt ute, men snart började gatan utanför sakta men säkert fyllas av både bilar och människor, de flesta på väg till jobbet. Det är en salig blandning av människor som är i rörelse varje morgon, och jag började fundera på hur många av dem som jag såg som såg fram emot att gå till jobbet just den dagen. Hur många av dem som trivs med sitt jobb, sina kollegor och hur pass mycket de brinner för det arbete de utför. Om de tycker att de fyller en funktion, gör någonting av värde, eller om de bara ser arbetet som ett ställe att spendera dagen på för att sedan kunna plocka ut en skaplig lön i slutet av varje månad.

Jag tror att det är väldigt olika, en del går med spänst i stegen och ser fram emot arbetsdagen och det de ska uträtta medan andra går med lite tyngre steg mot ett ställe som helt enkelt “bara” genererar i pengar och inte väcker passion eller lust, utan snarare bidrar till att sänka deras livsgnista och energi.

Och fan vad jag tycker synd om de människorna. De sistnämnda alltså. Jag är medveten om att en del har gjort ett aktivt val att bara se jobbet som “brödföda” och att de har andra saker, som familj, vänner och hobbies som ger dem det där lilla extra, men jag tror också att det finns de som bara ledset harvar på, år in och åt ut, på en arbetsplats som sakta men säkert suger musten och livslusten ur dem, som gör dem bittra och arga.

I mina föräldrars generation tror jag att det var väldigt vanligt, man fann sig i sin plats, nöjde sig med sin lott, försökte känna glädje och tacksamhet för att man hade ett arbete att gå till (vilket ju naturligtvis inte ska förringas), trots att man nästintill kunde spy på både arbetsuppgifter och arbetskamrater. I min generation däremot, och de som är lite yngre, märker jag dock hur viktigt det är att göra någonting roligt, någonting som ger livet mening, En god inkomst är viktigt, naturligtvis, men att göra det som man “är ämnad att göra” är väldigt mycket viktigare. Att få uppfylla sitt syfte, fullfölja en dröm och förverkliga sig själv betyder i många fall mycket mer än alla pengar i världen.

Hur tänker ni?

Går du med tunga eller lätta steg till jobbet/skolan?

Och vad är det som sporrar dig- syfte eller lönecheck? Eller kansle äran och känslan av framgång?

Namaste

/S

 

27 augusti, 2018 | BLI FÖRST ATT KOMMENTERA!
1 2 7

Hantering av personuppgifter

Denna sida använder information som kan kopplas till dig som besökare, för att förbättra och anpassa upplevelsen. Mer information finns i våra användarvilkor. Läs igenom informationen och klicka nedan om du samtycker.